Så har jag då läst boken...

"Möjligheternas barn i möjligheternas skola"

Var börja? Och hur? Jag tror jag öppnar med ett externt citat. Bob Hansson skriver i "bräcklighetens poetik"(w&w, 2003):

"Jag minns då jag lämnade in uppsatsen med förslag till lösningar på problematiken. Jag hade skrivit mig fram till slutsatser som gjort mig trettio centimeter högre på två lektioner. Jag hade lagt fram teorier både om hur man avskafade hungersnöd och ordnade världsfred. Och de stoltheten. Jag var naturligtvis spänd över min lärarinnas reaktion. Då jag fick tillbaka min uppsats rämnade min tilltro till det slags språk skolan ville få mig att syssla med. Över pappret var det fullt av röda bockar och korringeringar. Samtliga gällde språkfel. Formen. Inte en kommentar till innehållet. Men kanske hade lärarinnan själv grova lässvårigheter och kunde därför inte foga ihop olika meningar till en sammanhängande helhet. Jag vet inte. Vissa kritiker sägs dela samma åkomma. Men ändå, att något inuti min kropp då valde sida.

Nej, jag har fortfarande inte lärt mig stava."

Kom att tänka på den där dikten - och några till i samma samling. rekommenderas! - just när jag avslutade boken. Jamen, läser man om möjligheter blir ju det i sig en kritik av sånt som är. Särskilt som dessa uppenbarligen praktiseras med framgång därborta i grannlandet.

Och visst fångar Bobs dikt mycket av det som skolan missar och f.a. har missat. Sammanhangen. Utlopp för den inneboende kreativiteten. Engagemanget. Glädjen. Det goda samtalet. Eleven i centrum. Osv. Dan Turell avslutar sin dikt "min skoltid"(s 154) så:

"men ändå tycks det mig
att de sände ut oss alla
i värden
underligt
ovetande
nakna -"

Men nu in i boken: