Så har jag då läst boken...

"Möjligheternas barn i möjligheternas skola"

Var börja? Och hur? Jag tror jag öppnar med ett externt citat. Bob Hansson skriver i "bräcklighetens poetik"(w&w, 2003):

"Jag minns då jag lämnade in uppsatsen med förslag till lösningar på problematiken. Jag hade skrivit mig fram till slutsatser som gjort mig trettio centimeter högre på två lektioner. Jag hade lagt fram teorier både om hur man avskafade hungersnöd och ordnade världsfred. Och de stoltheten. Jag var naturligtvis spänd över min lärarinnas reaktion. Då jag fick tillbaka min uppsats rämnade min tilltro till det slags språk skolan ville få mig att syssla med. Över pappret var det fullt av röda bockar och korringeringar. Samtliga gällde språkfel. Formen. Inte en kommentar till innehållet. Men kanske hade lärarinnan själv grova lässvårigheter och kunde därför inte foga ihop olika meningar till en sammanhängande helhet. Jag vet inte. Vissa kritiker sägs dela samma åkomma. Men ändå, att något inuti min kropp då valde sida.

Nej, jag har fortfarande inte lärt mig stava."

Kom att tänka på den där dikten - och några till i samma samling. rekommenderas! - just när jag avslutade boken. Jamen, läser man om möjligheter blir ju det i sig en kritik av sånt som är. Särskilt som dessa uppenbarligen praktiseras med framgång därborta i grannlandet.

Och visst fångar Bobs dikt mycket av det som skolan missar och f.a. har missat. Sammanhangen. Utlopp för den inneboende kreativiteten. Engagemanget. Glädjen. Det goda samtalet. Eleven i centrum. Osv. Dan Turell avslutar sin dikt "min skoltid"(s 154) så:

"men ändå tycks det mig
att de sände ut oss alla
i värden
underligt
ovetande
nakna -"

Men nu in i boken:

Filosifin...

...först, som väl är både styrkan och svagheten i Bifrostpedagogiken. För hur bra och sunda man än tycker tankarna bakom vara är ju ändå alltid överbyggnad lite problematisk. Vi har t ex på vår skola under några år arbetat fram ett enkelt policydokument innehållande bl a värdegrund. Ett jättejobb först att komma överens kring utsagor och formuleringar. Och sen när man äntligen efter mycket möda lyckats enas skrivs det ändå inte under av alla. Jag menar bara att mycket bakomfilosofi skapar problem för skolan i det allmännas tjänst. Det är nog en nödvändighet att Bifrostskolan drivs som friskola. Och därmed är den ju i viss mån exkluderande. Tyvärr. En ö som kräver "troende" lärare och "troende" föräldrar.

Vad skulle t ex humanetiska förbundet säga om läroplanen slog fast att "människan är ett gudomligt experiment"(s 57). Eller konservativa krafter om resonemang kring anpassning, bildning och samhällssyn som på sidorna 57-67 och 79-81. Och hur många skulle inte snabbt stämpla pedagogiken som "flummig" Inga betyg! En massa sagor! Osv...(jämför dagens debatt om kunskapsskolan)

Frågeställningar:

• Hur mycket "tro" krävs för att undervisa alternativt?
  
• Vad av "Bifrost" skulle kunna praktiseras i en vanlig svensk kommunal skola? (inom läroplans och skollagars ram)
  
• Rannsakande fråga: Vilken människosyn och samhällssyn styr min undervisning? Och hur kommer det till uttryck?
  

Hur som helst, jag gillar ju mycket i den här boken. T ex:

Att temaarbeta

"Jeg vil arbejde med drømmer. Jeg vil arbejde med drømmer for det lyder spænende. Hvad er meningen med at drømme? Hvorfor drømmer vi? Hvad betyder drømmer?" (Heidi s 47)

Vi har vid några tillfällen försökt få tillstånd ämnesöverskridande temaarbeten på vår skola men hittills har försöken fallit. De har rubbat timplan och schemaläggning och alltmöjligt och till slut har det blivit så krångligt att visionerna slocknat. (Man kan väl säga att det finns lite olika viljor på skolan. Och vi drar väl inte alltid åt samma håll. Milt uttryckt...)

Min dotter arbetar på en högstadieskola i Jönköping och där har man lagt "elevens val" under en vecka per termin och så skapat ett visst utrymme för tematiskt arbete. Det är ju en möjlighet. Vad har mina kurskamrater för erfarenheter måntro?

Vidare gillar jag att...

Konsten/skapandet och fantasin...

...ställs i centrum. Det är ju underbart och det behövs. Jag tror en sån inriktning lockar fram mycket som ofta undertrycks, inte bara av vissa kunskapsideal, men också av sådant som negativt kamrattryck. En av skolans uppgifter borde kanske vara att få oss att se, på både omvärld och oss själva, med lite andra ögon. Med förundrans ögon kanske. Vilken vision...

Sen älskar! jag...

"de icke färdiga svarens pedagogik"...

...för så kan man väl karakterisera bifrostpedagogiken. Vissa ramar ges men inom dem finns det ju faktiskt en enorm frihet. Och i den friheten föds ju givetvis både ansvar och arbetsglädje.
Jag hörde nu i veckan om en klass som var jättearga på läraren som formulerade om frågorna från instuderingsstencilen till provet. Dom kunde plötsligt ingenting. Jamen! Då är man ju långvarigt felprogramerad av en felaktig pedagogik. Tala om kuslig anpassning(s 79).

Jag tycker hemuppgiften med lådan var suverän. ”Ett hörn skall vara på det här sättet”(sinkat). Resten lämnas öppet. Tänk själv. Fundera och upptäck. Bra. Jag hatar ju att bli utsatt för alltförmycket "detaljpetande" för egen del och i skrivandets stund ansätts jag av självkritiska tankar angående mina egna slöjdlektioner...

Ja, det är mycket i den här boken man vill skriva och prata om. Jag har visst redan skrivit lite för långt. Jag har funderat en del kring att hitta gemensamma referenspunkter(hur man väljer utgångspunkter för temana t ex). Och kring framtidsfrågorna har jag funderat också...
"...den som berövar ett barn hoppet är inte bara en dumbom utan en niding."(Løgstup, s 92)

Hoppas på intressanta samtal däruppe i Ume´...