Så har jag då läst boken...

"Möjligheternas barn i möjligheternas skola"

Var börja? Och hur? Jag tror jag öppnar med ett externt citat. Bob Hansson skriver i "bräcklighetens poetik"(w&w, 2003):

"Jag minns då jag lämnade in uppsatsen med förslag till lösningar på problematiken. Jag hade skrivit mig fram till slutsatser som gjort mig trettio centimeter högre på två lektioner. Jag hade lagt fram teorier både om hur man avskafade hungersnöd och ordnade världsfred. Och de stoltheten. Jag var naturligtvis spänd över min lärarinnas reaktion. Då jag fick tillbaka min uppsats rämnade min tilltro till det slags språk skolan ville få mig att syssla med. Över pappret var det fullt av röda bockar och korringeringar. Samtliga gällde språkfel. Formen. Inte en kommentar till innehållet. Men kanske hade lärarinnan själv grova lässvårigheter och kunde därför inte foga ihop olika meningar till en sammanhängande helhet. Jag vet inte. Vissa kritiker sägs dela samma åkomma. Men ändå, att något inuti min kropp då valde sida.

Nej, jag har fortfarande inte lärt mig stava."

Kom att tänka på den där dikten - och några till i samma samling. rekommenderas! - just när jag avslutade boken. Jamen, läser man om möjligheter blir ju det i sig en kritik av sånt som är. Särskilt som dessa uppenbarligen praktiseras med framgång därborta i grannlandet.

Och visst fångar Bobs dikt mycket av det som skolan missar och f.a. har missat. Sammanhangen. Utlopp för den inneboende kreativiteten. Engagemanget. Glädjen. Det goda samtalet. Eleven i centrum. Osv. Dan Turell avslutar sin dikt "min skoltid"(s 154) så:

"men ändå tycks det mig
att de sände ut oss alla
i värden
underligt
ovetande
nakna -"

Men nu in i boken:

Filosifin...

...först, som väl är både styrkan och svagheten i Bifrostpedagogiken. För hur bra och sunda man än tycker tankarna bakom vara är ju ändå alltid överbyggnad lite problematisk. Vi har t ex på vår skola under några år arbetat fram ett enkelt policydokument innehållande bl a värdegrund. Ett jättejobb först att komma överens kring utsagor och formuleringar. Och sen när man äntligen efter mycket möda lyckats enas skrivs det ändå inte under av alla. Jag menar bara att mycket bakomfilosofi skapar problem för skolan i det allmännas tjänst. Det är nog en nödvändighet att Bifrostskolan drivs som friskola. Och därmed är den ju i viss mån exkluderande. Tyvärr. En ö som kräver "troende" lärare och "troende" föräldrar.

Vad skulle t ex humanetiska förbundet säga om läroplanen slog fast att "människan är ett gudomligt experiment"(s 57). Eller konservativa krafter om resonemang kring anpassning, bildning och samhällssyn som på sidorna 57-67 och 79-81. Och hur många skulle inte snabbt stämpla pedagogiken som "flummig" Inga betyg! En massa sagor! Osv...(jämför dagens debatt om kunskapsskolan)

Frågeställningar:

• Hur mycket "tro" krävs för att undervisa alternativt?
  
• Vad av "Bifrost" skulle kunna praktiseras i en vanlig svensk kommunal skola? (inom läroplans och skollagars ram)
  
• Rannsakande fråga: Vilken människosyn och samhällssyn styr min undervisning? Och hur kommer det till uttryck?
  

Hur som helst, jag gillar ju mycket i den här boken. T ex:

Att temaarbeta

"Jeg vil arbejde med drømmer. Jeg vil arbejde med drømmer for det lyder spænende. Hvad er meningen med at drømme? Hvorfor drømmer vi? Hvad betyder drømmer?" (Heidi s 47)

Vi har vid några tillfällen försökt få tillstånd ämnesöverskridande temaarbeten på vår skola men hittills har försöken fallit. De har rubbat timplan och schemaläggning och alltmöjligt och till slut har det blivit så krångligt att visionerna slocknat. (Man kan väl säga att det finns lite olika viljor på skolan. Och vi drar väl inte alltid åt samma håll. Milt uttryckt...)

Min dotter arbetar på en högstadieskola i Jönköping och där har man lagt "elevens val" under en vecka per termin och så skapat ett visst utrymme för tematiskt arbete. Det är ju en möjlighet. Vad har mina kurskamrater för erfarenheter måntro?

Vidare gillar jag att...

Konsten/skapandet och fantasin...

...ställs i centrum. Det är ju underbart och det behövs. Jag tror en sån inriktning lockar fram mycket som ofta undertrycks, inte bara av vissa kunskapsideal, men också av sådant som negativt kamrattryck. En av skolans uppgifter borde kanske vara att få oss att se, på både omvärld och oss själva, med lite andra ögon. Med förundrans ögon kanske. Vilken vision...

Sen älskar! jag...

"de icke färdiga svarens pedagogik"...

...för så kan man väl karakterisera bifrostpedagogiken. Vissa ramar ges men inom dem finns det ju faktiskt en enorm frihet. Och i den friheten föds ju givetvis både ansvar och arbetsglädje.
Jag hörde nu i veckan om en klass som var jättearga på läraren som formulerade om frågorna från instuderingsstencilen till provet. Dom kunde plötsligt ingenting. Jamen! Då är man ju långvarigt felprogramerad av en felaktig pedagogik. Tala om kuslig anpassning(s 79).

Jag tycker hemuppgiften med lådan var suverän. ”Ett hörn skall vara på det här sättet”(sinkat). Resten lämnas öppet. Tänk själv. Fundera och upptäck. Bra. Jag hatar ju att bli utsatt för alltförmycket "detaljpetande" för egen del och i skrivandets stund ansätts jag av självkritiska tankar angående mina egna slöjdlektioner...

Ja, det är mycket i den här boken man vill skriva och prata om. Jag har visst redan skrivit lite för långt. Jag har funderat en del kring att hitta gemensamma referenspunkter(hur man väljer utgångspunkter för temana t ex). Och kring framtidsfrågorna har jag funderat också...
"...den som berövar ett barn hoppet är inte bara en dumbom utan en niding."(Løgstup, s 92)

Hoppas på intressanta samtal däruppe i Ume´...

Ska det reflekteras...

...ska det reflekteras grundligt ; )

"I den intellektuella hållningen ingår också att reflektera över den egna reflektionen. Vad är det jag reflekterar över och varför reflekterar jag över just detta? Hur reflekterar jag egentligen? Vill jag reproducera andras idéer, tankar och metoder eller vill jag tillsammans med andra pröva och ompröva?" (sid 32, Pedagogiska Magasinet 2007:1, Mikael Alexandersson)

För att för egen del få lite grepp om artikelförfatarens tankar försöker jag mig på en liten sammanfattning:

Mikael Alexsandersson skissar i sin artikel först utveckligen av synen på läraryrkets identitet och dess handhavande av sin roll. Från rent överförande av vetande och kunnande(statiskt förmedlat) till en reflekterande hållning(1990-talet), vilken förväntades nyforma och integrera läraren och lärarens reflekterande och tanke in i lärandeprosessen. Man kanske kunde formulera det så:

Läraren är det reflekterande och analyserande subjekt genom vilket kunskap, frågeställningar och problematisering strömmar ut i t ex klassrummet.

(Har väl alltid varit så en bra och intressant lärare fungerar!?) Detta ger ju en annan roll och identitet, och kanske också dignitet, åt läraren och är givetvis i det stora hela positivt. Benämningar för detta reflekterande och problematiserande har varit sådana som "handligskunskap, tyst kunskap, praktisk kunskap och professionell kunskap". Man kan väl säga att läraren "blir ett med sitt ämne" i denna prosess.

Artikelförfattaren lyfter så in den intellektuella aspekten i lärarrollen. Stramt sammanfattat handlar det om att man med intellektuellt reflekterande kritiskt analyserar alla lärandets dimensioner. Historiska, sociala, kulturella. Men också elevens lärande och det egna handlandet. Ett djupare grepp således, som kanske till och med kan påverka och omskapa skolan i stort.

Så ungefär uppfattar jag tankegången.


Frågeställningar:

1. 
   Hur kan vi med intellektuellt reflekterande påverka slöjdämnets status i skolan? Vad skulle det kunna leda till för självkritik?
2. 
   Har prestation och dokumentation ersatt kommunikation och reflektion i dagens skola?( Ett av artikelförfattarens konstateranden.)
3. 
   (Sen kan man ju också ställa den kritiska frågan om en oreflekterande lärare är bättre än den som reflekterar illa. Eller om en allmänt reflekterande lärare är bättre än en illa intellektuellt reflekterande? ; )

Fötter

Jag ser ner på mina fötter. Jag ser inte ner på mina fötter. Men. De är långt bort. Längst bort. Från mej. Ja, det är väl jag där borta också förstås, men jag känner att jag inte känner dem så bra som jag känner andra delar av mej.

Min hustru och jag låg en dag en kväll och pratade om vad vi tyckte om hos varandra som inte är karaktärsdrag och sånt. Mer kropp och annat. Och hon sa: Dina Händer. Då blev jag glad. (Jag tycker om hennas hud. Och hennes doft. Den är alltid.....angenäm. Även om hon skulle vara lite svettig...)

Mina fötter, mina fötter. Jag känner dem ju bättre än min rygg såklart. Och än baksidan av låren. Och än nacken min. Men jag känner dem ju inte tillnärmelsevis så bra som jag känner mina händer och fingrar och
näsborrar. Och öronen och munhålan och tänderna. Och pormaskställena på kinden. Och magen och snoppen... För att nu bara nämna något...

Jag har en kompis vars stortår med åren ställde sig rakt upp. Han är opererad nu. Av en rysk läkare tror jag det var. Hon såga av dem och satte dit dem igen. Nu pekar de rakt fram för första gången på många år. Jag tycker det är bra gjort av den där ryska läkaren. Tänker på Pelle Plutt när jag tänker på min väns tåoperation...

Jag klipper ju mina tånaglar. Eller jag river av dem. Så gör jag. Och någon gång tar jag ett fotbad. Mer är det inte. För några år sen fick jag en självspricka i fotvalvet. Då fick de lite mer uppmärksamhet.

De börjar bli äldre, men jag tycker inte det syns så mycket. Än. Det kan gå fort. Ålder syns ofta bra på fötter. Utseenden i övrigt kan luras men sällan fötter.

Snart går jag nog till en fotvårdsspecialist. Till slut stapplar man väl dit. Fortvårdsspecialist. Det är ett fint yrke. Ta hand om andras fötter. Det är vackert. Lite bibliskt är det...

är numera lite stel i ryggen och så

och kan inte längre suga på min stortå