Fötter

Jag ser ner på mina fötter. Jag ser inte ner på mina fötter. Men. De är långt bort. Längst bort. Från mej. Ja, det är väl jag där borta också förstås, men jag känner att jag inte känner dem så bra som jag känner andra delar av mej.

Min hustru och jag låg en dag en kväll och pratade om vad vi tyckte om hos varandra som inte är karaktärsdrag och sånt. Mer kropp och annat. Och hon sa: Dina Händer. Då blev jag glad. (Jag tycker om hennas hud. Och hennes doft. Den är alltid.....angenäm. Även om hon skulle vara lite svettig...)

Mina fötter, mina fötter. Jag känner dem ju bättre än min rygg såklart. Och än baksidan av låren. Och än nacken min. Men jag känner dem ju inte tillnärmelsevis så bra som jag känner mina händer och fingrar och
näsborrar. Och öronen och munhålan och tänderna. Och pormaskställena på kinden. Och magen och snoppen... För att nu bara nämna något...

Jag har en kompis vars stortår med åren ställde sig rakt upp. Han är opererad nu. Av en rysk läkare tror jag det var. Hon såga av dem och satte dit dem igen. Nu pekar de rakt fram för första gången på många år. Jag tycker det är bra gjort av den där ryska läkaren. Tänker på Pelle Plutt när jag tänker på min väns tåoperation...

Jag klipper ju mina tånaglar. Eller jag river av dem. Så gör jag. Och någon gång tar jag ett fotbad. Mer är det inte. För några år sen fick jag en självspricka i fotvalvet. Då fick de lite mer uppmärksamhet.

De börjar bli äldre, men jag tycker inte det syns så mycket. Än. Det kan gå fort. Ålder syns ofta bra på fötter. Utseenden i övrigt kan luras men sällan fötter.

Snart går jag nog till en fotvårdsspecialist. Till slut stapplar man väl dit. Fortvårdsspecialist. Det är ett fint yrke. Ta hand om andras fötter. Det är vackert. Lite bibliskt är det...

är numera lite stel i ryggen och så

och kan inte längre suga på min stortå